Warfare – explosiv krigsfilm som bländar med action men lämnar djupet åt sidan
Du vet när det känns som att någon dragit upp volymen till elva innan filmen ens har börjat? Så är det att sjunka ner i stolen till Warfare – ett stenhårt, frustrerande och ibland nästan löjligt svettigt actionkittel från Alex Garland och debuterande regissören Ray Mendoza. Det är som att deras senaste film Civil War har fått en skrikig, testosteronstinn kusin, uppfödd på MRE-mat, Eric Prydz och söndriga moralbegrepp.
En MTV-surrealistisk arméintroduktion
Vi kastas rakt in i Irak, året är 2006. Sand, svett, skrik. Och framför allt krutrök. Det börjar absurt nog med dans. Ja, verkligen – soldater som stretchar och mimar till klubbhitten “Call on Me” ute på ett amerikanskt basläger mitt i kaosets epicentrum. Det är någon sorts lynnig MTV-surrealism, nästan rörande. Man fattar att det där är deras sista glimt av något som påminner om ett normalt liv.
Men sen smyger de ut i natten – och då är det slut på discodrömmar. Kameran kastas in i en lika delar intensiv som klaustrofobisk spänningsresa, som blandar känslan från The Hurt Locker med det obehagliga sees-it-all-perspektivet från Blair Witch Project.
Autenticitet på högsta volym
Det här är ingen slump. Ray Mendoza, före detta Navy SEAL, har plockat direkt från sin egen militära erfarenhet och lutar sig inte bara mot sina minnen – han drar in hela sin gamla pluton. Många av soldaterna du ser på duken här är verklighetens män, några av dem fortfarande djupt påverkade av kriget. Detta är deras terapi, på ljudvolym 100+.
Warfare är en 95-minuters adrenalinkick, filmad i nästan realtid med en puls och en intensitet som får det att kännas som att du själv sitter där med geväret i knät.
- Kameran flackar utan att tappa fokus
- Ljuddesignen sticker rätt in i hörselgångarna
- Svetten på Cosmo Jarvis panna glittrar som ett specialeffektfilter
Stil vs substans?
Men. Och det är ett viktigt men. Är det här på riktigt viktigt? Eller bara snyggt förpackad krigsporr? För någonstans mitt i alla explosioner och skickliga skådespelarinsatser (Will Poulter ska ha en eloge för sin plågade soldatblick som säger mer än många monologer) börjar man undra:
- Ställer filmen de stora, jobbiga frågorna?
- Varför är de ens där?
- Vems hus går de in i?
- Vad handlar det här verkligen om?
Spoiler: Inte riktigt.
Filmen vaggar sig fram längs den där svåra, hyfsat nytillverkade Hollywood-balansgången. Den vill vara både kritisk och cool, traumaskildrare och actionmotorväg. Och precis som vi sett gång på gång de senaste åren – ja, det blir häftigt. Men det blir inte nödvändigtvis djupt.
Efterbrända känslor
Det är som om Michael Bay börjat grotta ner sig i Noam Chomsky och fått ångest på kuppen. Jag satt där i biosalongen, andades tungt, knogarna vitnade kring armstödet. Men efteråt smög sig tanken på: “Var det filmen som var briljant? Eller bara ett tekniskt knockoutslag?”
Den sista scenen försöker förankra filmen i något större. Skådespelare sida vid sida med riktiga soldater. Allvaret. Minnet. Respekt. Eller… kanske också ett reklaminslag för krigsveteranklubben “Vi Överlevde Men Kom Inte Hem”. Flott, men på gränsen till för välpolerat.
När krig blir underhållning
Där någonstans känns det som att filmer som Warfare ligger farligt nära att förväxla stil med substans. De ger oss kriget med Dolby Atmos och känslospel i slow motion, men glömmer ibland att krig inte är action – det är verklighet. Och verkligheten kräver att vi ställer fler frågor än: “Var det coolt?”
Sammanfattning
Så – är det här en bra film? Ja. Absolut. Tekniskt är den briljant. Den sticker i kroppen, i öronen, i stjärten av obekväm action. Men är det ett mästerverk? Nja. Det är inte Apocalypse Now. Det är inte 1917. Det är en HBO-polerad, körsbärsplockande krigsfilm som vill mer än den når fram till.
Men det räcker ändå långt.
🎖 BETYG: 3 av 5 granater
Se den för pulsen. Men gå hem och fundera: Vad var det jag egentligen såg?
Vill du ha fler popkulturella rapporter från verklighetens skyttegrav? Följ mig på X, där kändisar spelar samhällskritiker och världen mest liknar ett avsnitt av Black Mirror regisserat av en influencer.
