Smokey Robinson anklagas för övergrepp – soullegendens fall skakar musikvärlden
Vi trodde vi kände honom. Smokey Robinson, mannen med silkesrösten, som lät som sommarvindar från Detroit — varm, len och evigt ung. En av Motowns mest skimrande stjärnor och poeten bakom oförglömliga rader som “Ooh baby baby” och “Cruisin’”. Hans röst fick hjärtan att smälta och dansgolv att snurra. Men nu spricker fasaden, och det som uppdagas bakom soulens mjuka filter känns som en kall hand på ryggen.
I Los Angeles, mitt i glam och guld, har fyra kvinnor klivit fram. De anklagar 85-årige Smokey Robinson för att ha begått några av de mest allvarliga övergrepp man kan tänka sig: sexuella övergrepp, misshandel, olaga frihetsberövande och könsbaserat våld. Det första övergreppet ska ha skett redan 2007. Med stämningsansökan kräver kvinnorna 50 miljoner dollar i skadestånd.
Det är inte bara tunga ord — det är ett jordskalv i en av musikvärldens mest heliga salar.
Ett liv bakom fasaden
Enligt kvinnorna ska Robinson ha skapat ett arbetsklimat som på ytan såg ut som lyx och charm, men i kulisserna var byggt på skräck, maktmissbruk och manipulation. En ”fientlig arbetsmiljö”, som det heter i juridiska handlingar, där deras nej vändes till ett ja genom rädsla. En plats där artighet blev en fälla och tystnad ett tvång.
Frances Robinsons roll
Det som kanske chockar mest är att även Smokeys fru, Frances Robinson — hans partner sedan 2002 och ofta sedd som den ståtliga damen vid hans sida på galor och röda mattor — har dragits in i härvan. Enligt stämningen påstås hon ha vetat om vad som pågick, men valt att inte agera.
- Deltog hon? Nej, enligt dokumenten inte.
- Såg hon vad som hände? Ja.
- Innebär det ansvar? Det blir nu rättens fråga att avgöra.
Just nu råder det total tystnad från Robinsons håll: inga pressutlåtanden, inga dementier. PR-teamet måste vara i fullständig kris. Advokaterna? Antingen i mötesrum dygnet runt eller panikslaget googlande efter liknande rättsfall att bygga strategi på.
En djupt skakande anklagelse
Det här handlar inte bara om en Hollywood-skandal — det är ett potentiellt monumentalt fall inom underhållningsindustrin. Jämförelser med Diddy, Russell Brand, Woody Allen bubblar omedelbart upp. Men det är något annorlunda här. Det handlar inte bara om en individ – det handlar om soulens själ.
Smokey Robinson är inte bara en artist. Han är en institution. Hans låtar bars fram av den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Han blev en röst för hopp, kärlek och kamp. Men hur hanterar vi när den rösten faller in i en dissonans så brutal att man knappt står ut att lyssna?
Kan man skilja verk från skapare?
Det handlar inte enbart om huruvida han är skyldig eller inte. Det handlar också om vad som händer när ikoner visar sig vara människor — och kanske inte de människor vi ville att de skulle vara.
- Kan vi fortsätta älska konsten?
- Kan vi förkasta konstnären utan att riva ner hela kulturarvet?
- Hur mycket klarar vi av att konfrontera som publik?
En presskonferens är aviserad inom det närmaste dygnet. Vi väntar. Och vet du vad? I Hollywood är tystnaden ibland det mest öronbedövande ljudet av alla.
En förändrad verklighet
Oavsett utgång kommer detta att förändra något. I branschen. I vår syn på legender. Och kanske även inom oss själva.
För en sak är säker: nästa gång du hör The Tracks of My Tears, kommer du lyssna lite annorlunda. Och troligen känna något du aldrig gjort förut.
Följ med — vi kommer fortsätta berätta detta kapitel. Inte bara med rubriker, utan med hela dramat: glittret, fallet och alla sår däremellan.
