Viola Davis i G20 En actionflopp med Oscarsglans som tappar allt
Så, låt oss bara ta tjuren vid hornen: Hur hamnade en av Hollywoods mest respekterade skådespelare, Viola Davis – ja, hon med Oscarsstatyetter på hyllan och närvaro stark nog att skrämma politiker i The First Lady – i en actionfilm som känns mer som en bortglömd DVD på extrapris än något värdigt streaming-eran?
Vi pratar alltså om G20, en film som försöker vara Air Force One för 2025, men istället landar som en kraschad powerpointpresentation om världspolitik – komplett med explosioner, deepfake-hot och platt dialog. Tänk dig att någon gett en AI fria händer att skriva en actionthriller, men glömde mata den med allt som gör en film intressant: karaktärer, nerv, förnuft.
🎬 Så, vad handlar G20 om?
Viola Davis spelar Danielle Sutton, USA:s president, med ett outtröttligt pokerface och pliktskyldig pondus. Hon anländer till Kapstaden för ett G20-möte som ska förändra världsekonomin (hur? ingen vet, filmen orkar inte riktigt gå in på det). Det dröjer inte länge innan ett gäng terrorister kapar mötet – anförda av Rutledge, en australiensisk skurk med drag av Antony Starrs Homelander, men utan all den komplexitet som gjorde honom värd att titta på.
När världsledare tas som gisslan, och hackade deepfake-klipp får börsen att svaja, gör president Sutton det presidenter gör i actionfilmer: hon kavlar upp ärmarna, trotsar sitt trasiga knä och tar saker i egna händer. Hennes dotter, som råkar vara något slags 14-årigt kodgeni, hjälper till från kulisserna.
Och där har vi det. Ett manus som verkar ha blivit till genom att man slängt Die Hard, Scandal och ett halvhjärtat Wikipedia-svep om geopolitik in i en mixer.
🧨 Här är varför det inte når ända fram – inte ens i närheten:
- Manuset: Det är ett klysch-bonanza. Tänk dig att läsa en samling citat som du redan hört 100 gånger, men i sämre version. På allvar: när skurken fnyser “You can’t save them all, Madam President” och hon svarar “Watch me”, då känner man hur förtroendet för filmen börjar krypa ur rummet.
- Regin: Patricia Riggen – som tidigare visat att hon kan leverera känsla och drama (tänk Under the Same Moon, The 33) – verkar här fastnat i en actiontunnel där logik, karaktärsdjup och tempo tvingas stå åt sidan till förmån för tomma kulisser och samtal som mest låter som de övat in från en skolpjäs.
- Det visuella: Hela filmen ser ut som en trailer du scrollar förbi. Gråblått färgfilter, generiska skottlossningar, och militäruniformer som verkar reklambudgeterade. Man får känslan att någon glömt att anställa en fotograf, eller åtminstone ge dem en ljuskälla värd namnet.
- Jösses, den förlorade talangen: Viola Davis. Keeley Hawes. Anthony Mackie. Jason Isaacs. Det är som att samla ett guldlag och sedan ge dem ett manus som kunde haft premiär direkt på en VHS-butikshylla på 90-talet. Davis kämpar tappert – hennes blick säger ibland mer än dialogen (inte så svårt) – men det brister när hela saken byggts av plattityder och ofärdiga idéer.
Och så har vi deepfake-tekniken som används som hot, men aldrig förklaras särskilt väl. Det hade kunnat bli något riktigt intressant och samtida – en Black Mirror-vibb, kanske. Men här blir det bara ett vagt specialeffektverktyg man slänger in för att visa att ”framtiden” är här.
🎞️ En nostalgitripp – utan glöden
Det här är en film vi har sett förut. Fler gånger. Och bättre. G20 är vad som händer när någon försöker blåsa damm av 90-talets actionschabloner, men glömmer varför de funkade då. Ibland hamnade de där VHS-filmerna i hjärtat trots sina brister. De var campiga, överdrivna, och visste det. G20 däremot… tror den är viktig. Det blir svårt att köpa när filmen levereras utan själ.
✨ Okej, så hur summerar man G20?
Det är lätt att bli frustrerad – inte bara som filmälskare, utan som någon som vet vad Viola Davis kan göra. Hon är en kraft. Hon är klass. Här får hon ett manus där motståndaren är oinspirerad, motiven är dimmiga och replikerna skulle passa bättre i ett klipp på TikTok under #cringeaction.
Det är inte helt ovanligt att stora skådisar halkar in i mindre lyckade projekt – men det här känns inte som ett snedsteg. Det känns som ett fall.
⬇️ Betyg: 1 av 5 skottsäkra kostymer
🔥 Och den där frågan som hänger kvar: Läste Davis faktiskt igenom manuset? Eller var det Amazon Prime-checken och kontraktet som ropade lite för högt den här gången?
Slutligen, G20 får en att längta till och med efter Bruce Willis’ mumlande i en ventilationskanal.
—
Följ mig på X (Twitter) @sebaentertain för fler kulturtankar, vassa recensioner och livekommentarer från röda mattan (ibland med ett glas vin i handen).
