Rörelser är en isande och gripande film om tro och makt i Tornedalens hjärta
Det börjar med ett viskande sus mellan björkarna. Kanske är det en hälsning från ovan – eller så är det bara ljudet av en själ som sakta krackelerar. Vi befinner oss i Tornedalen, på den frostiga gränsen mellan Sverige och Finland, där språket meänkieli är mer än bara en dialekt – det är identitet, minne och ett sätt att höra till.
Sekten i snön
Berättelsen i Rörelser för oss tillbaka till 1930-talets kallt tystlåtna Tornedalen. I detta snöiga landskap, där tystnad säger mer än ord, träder Teodor (spelad av Jakob Öhrman) in som en självutnämnd frälsare. Hans predikan? Att domedagen är nära – och att frälsning endast kan nås genom köttets väg.
Teodor leder en sekt där kvinnor förväntas rädda sina själar genom att dela säng med honom. Men istället för att fastna i det sensationalistiska utforskas dramat ur frun Rakels perspektiv – och just där gör filmen sin starkaste rörelse.
Rakel, rörelse och revolt
Jessica Grabowsky gestaltar Rakel med lågmäld men glödande intensitet. Hon är lärarinnan som anar sprickorna i predikan, som vågar ställa de frågor som gör att sektens grund börjar krackelera:
”Om detta nu är Guds vilja – varför sker den då alltid mellan lakanen?”
Grabowsky bär filmen med en kraft som borde ge plats på vilken gala som helst. Hon visar hur sårbarhet och styrka kan existera samtidigt – och gör Rakel till något mer än en motståndare: hon blir ett samvete.
Ljudet av meänkieli, bilden av tundra
Detta är den första svenska långfilmen på meänkieli – och det märks. Språket ger filmen en själ. Varje replik andas historia, varje dialog en viskning från en plats många inte ens vet existerar. Fotot är isande vackert, som ett andligt vykort där mörkret och ljuset lever samman i snöklädda skogar. Det är Bergman möter Ari Aster – men i mössa och snöskor.
Biroller som biter sig fast
- Markus Krunegård gör en närvarofylld debut.
- Alma Pöysti lämnar spår i en enda scen.
- Kati Outinen lyser med sin kärva närvaro – som alltid.
Tillsammans skapar de ett vemodigt, starkt galleri av människor som tror, tvivlar och dras med i det kollektiva vansinnet.
En känsla: The Master på norrländska
Det går inte att undgå att tänka på The Master – karisman, makten, och tron som vacklar. Men här byts USA:s ökenlandskap ut mot Tornedalens kalla midvinternätter. Istället för psykologiska teorier möter vi folktro, skuld och snö.
Rörelsen som provocerar
Det här är ingen film som söker din bekvämlighet. Den sticker till. Lämnar dig inte ifred. Den ställer de tunga frågorna:
- Vad händer när tro och begär blandas?
- När kön blir en väg till makt?
- När landsbygdens tystnad döljer rop på hjälp?
Det är plågsamt. Men också helt nödvändigt.
Slutsats – Se den. Känn den. Skaka om dig själv.
Rörelser är mer än en film – det är en känslostorm. Ett rop från en plats längst bort i landet, där galenskap och frälsning dansar i snön. I en filmvärld där tryggheten ofta dominerar är detta något så ovanligt som ett nordiskt väckelsemöte.
Mitt råd? Se den. Men ta med ett öppet hjärta och en filt. Du kommer att frysa.
Betyg: ★★★★☆
(Fyra starka nyfrälsta stjärnor – och en lätt darrande moralisk kompass.)
Följ fler recensioner och filmresor via @eliasronnqvist på Instagram.
