I huvudet på Blanche Houellebecq – Surrealism möter självironi i tropisk kulturkrock
Föreställ dig detta: Om Nietzsche körde standup på en strand i Karibien. Lägg till fransk existentiell ångest och en solbränd gubbe i linne som muttrar om livets meningslöshet. Toppa det med en tävling där vuxna män klär ut sig till just den gubben. Voilà – där har du ”I huvudet på Blanche Houellebecq”: ett filmiskt surrealdrama där verklighet, självparodi och feberdröm smälter samman som glass i solsken.
I centrum för denna kakofoni? Michel Houellebecq – litteraturvärldens mest paradoxala figur. Ständigt kedjerökande, släpandes på funderingar om sex, död och tomhet, och med ett ansiktsuttryck som skriker “snoozat i 20 år”. Han är både idiot och geni – ofta samtidigt.
Regissören Guillaume Nicloux har redan två gånger tidigare lockat Houellebecq framför kameran för att spela sig själv.
- ”Kidnappningen av Michel Houellebecq” (2014) – en mockumentär där han röks bort av inkompetenta bovar men mest är upptagen av att få röka i fred.
- ”Thalasso” (2019) – där han diskuterar livet med Gérard Depardieu på ett spa, uttråkad av sin egen uttråkning.
Så vad händer i den nya filmen? Nu gör Blanche Gardin entré – en vass komiker och Houellebecqs diametrala motsats. Hon försöker organisera någon sorts berättelse mitt i ett narrativt kaos: psykoterapisession? drömsekvens? eller bara ett absurt internt skämt? Houellebecq själv svävar runt som en glitchad bikaraktär efter en AI-krasch.
Skäggiga män försöker imitera honom bättre än han själv klarar. Det är konstigt. Det är modigt. Och, trots allt, underligt roande.
Men nu till den verkliga frågan: När packar Ranelid väskan?
Föreställ dig Björn Ranelid, barbröstad, havsbris i håret och en vit kavaj öppen till naveln. Han sitter på ett all-inclusive-hotell på Barbados och bedömer Houellebecq-lookalikes. Män i blanka Jimmy Choos reciterar poetiska monologer om språkets helighet. Ranelid blundar, lyfter armarna och säger:
”Jag är det levande ljusets apostel och denna resort är min kyrka.”
Helt ärligt? Jag skulle betala för det. Och jag vet att ni också skulle.
Vad svensk film behöver mer än ännu en dyster däckare
Vi har fått nog av grådaskiga brottsdraman filmade som existentiella IKEA-kataloger. Tänk er i stället en svensk självdistans i tropik-format. Även svenska kulturprofiler förtjänar ett kalejdoskopiskt test – ett där man skärskådar med både ironi och ömhet.
Så… vem är Houellebecq egentligen?
Är han:
- Ett ironiskt genietrans?
- Ett åldrande eko från sin forna provokatörsroll?
- En del av ett kulturellt practical joke, där publiken aldrig fattar om de ska skratta, tänka eller zappa vidare?
Svaret är: allt det där – och inget av det – samtidigt.
För Houellebecq är, medvetet eller ej, själva verket. Han bygger vidare på bilden av sig själv – den buttra, smarta, rökiga filosofen – och använder den som byggstenar till ännu en film, ännu ett metaverk. Vad det är? Metaskräck? Dadaism? En professionell meme?
Kanske är det vackraste vi kan göra att titta på vår kulturella spegelbild, skratta och säga: “Japp, det där är också jag.”
Så, Björn Ranelid – är du redo? Packa din språkbonanza och dra till Guadeloupe. Vi är många som väntar med popcorn i handen, redo att följa med dig in i spegeln.
