Pamela Andersons triumf – comebacken som förändrar allt

Pamela Anderson. För många är hon fortfarande den där ikoniska blondinen i röd baddräkt, en symbol för 90-talet och solkyssta strandfantasier. Men det är en bild hon själv inte längre känner sig hemma i. Nu, efter år av skandaler, stämpeln som sexsymbol och en karriär där Hollywood aldrig riktigt tog henne på allvar, gör hon en comeback – och den är allt annat än förutsägbar.

I den nya filmen The Last Showgirl tar hon sig an sin mest personliga roll hittills, en som ekar av hennes eget liv. Och plötsligt ser vi henne på ett helt nytt sätt.

En roll med djupa rötter

I The Last Showgirl spelar Anderson Shelly, en Las Vegas-showgirl som närmar sig sextio och inser att hennes värld håller på att förändras. Nattklubben där hon jobbat i årtionden ska stängas, och samtidigt kämpar hon med relationen till sin dotter. Det är en historia om att åldras i en bransch som dyrkar ungdom – och en historia som känns skrämmande bekant för Anderson själv.

— Det finns så många paralleller, säger hon i en intervju.

Och det är just därför den här rollen betyder mer än en vanlig comeback. Det är inte Hollywoods försök att mjölka nostalgin ur en 90-talsikon. Det här är Andersons chans att visa vem hon verkligen är – som skådespelare och som kvinna.

Från ”Baywatch-bimbo” till en äkta skådespelerska

Vi vet alla vilken bild Pamela Andersons karriär byggde på – den där slow-motion-springningen på stranden, det blonda håret, den röda baddräkten. Och visst, den gjorde henne världsberömd. Men vad vi sällan pratar om är att hon aldrig riktigt trivdes i den rollen hon blev fast i.

— Jag har alltid känt att jag skulle kunna göra mer än vad jag har fått göra, säger hon.

Men på 90-talet var Hollywood inte redo att se henne som mer än ett vackert ansikte. När hennes actionfilm Barb Wire floppade 1996, hamnade hennes skådespelardrömmar på paus. I stället kom skandalerna:

• De läckta sexfilmerna
• De stormiga äktenskapen
• Rubrikerna som alltid handlade om hennes privatliv snarare än hennes talang

Men tider förändras.

Efter att ha chockerat Broadway-publiken med en hyllad insats i Chicago – där hon mot alla odds briljerade som Roxie Hart – är hon nu tillbaka med en film som gör henne rättvisa. Och den här gången tänker hon inte låta någon placera henne i ett fack.

Pamela Anderson vägrar jaga evig ungdom – och blir en oväntad feministikon

Det är inte bara hennes comeback på bioduken som väcker uppmärksamhet. På senare år har Pamela Anderson också blivit en sorts motpol till Hollywoods besatthet av evig ungdom. Medan de flesta jämnåriga skådespelerskor filtreras bort eller opererar sig för att hålla sig relevanta, gör hon tvärtom. Hon har:

• Slängt sminket
• Tackat nej till fillers
• Vägrat kämpa mot åldrandet

— Jag ville hoppa av det galna tåget. Jag tänker inte jaga ungdom, jag skulle ändå inte vinna, säger hon.

Och just därför har hon, nästan oväntat, blivit en feministisk förebild för kvinnor i alla åldrar. I en bransch där kvinnor över 50 ofta blir osynliga, säger hon rakt ut: ”Jag finns kvar. Och jag har mer att ge.”

”Det var färgglatt” – och historien är långt ifrån över

Är Pamela Andersons liv en Hollywood-saga? Kanske, men med twistar som ingen såg komma.

Efter otaliga äktenskap, en dokumentär där hon satte rekordet rakt (Pamela: A Love Story), och nu filmroller som äntligen behandlar henne som en seriös skådespelerska, känns det som att hennes berättelse fortfarande skrivs. Och för första gången på länge är det hon som håller i pennan.

Hon sammanfattar sin resa på sitt eget sätt – kryptiskt, men ärligt:

— Jag har haft ett spännande liv. Det var färgglatt.

Och det verkar som om de mest spännande färgerna fortfarande är på väg att målas upp.