Sen kväll i New York – en filmisk resa genom regn, jazz och ensamhet
New York – det är inte alltid staden som aldrig sover. Ibland känns den snarare som staden som ligger vaken och stirrar i taket. En fredagskväll i april vilar regnet över trottoarerna. Asfalten glittrar som om någon spillt silver, och taxibilarna smyger fram med sina gula sken speglade i gatan. Det är som att vandra i en noirfilm där Glenn Close när som helst kunde dyka upp, lätt leende men olycksbådande.
Jag sitter längst bak i en Uber. I hörlurarna slingrar sig Trevor Jones jazz från Al Pacino-thrillern Sea of Love – en film från 80-talet som få minns, men som nu ger exakt rätt soundtrack till detta ögonblick. Det här är inte Gudfadern, det är inte Donnie Brasco. Det här är min film, min kväll. Och jag är huvudrollen, mitt i ett regnigt, sovande New York.
Al Pacino spelar där en sliten snut, full av sprit och ångest. Ellen Barkin glider in i handlingen som en förförisk varningsskylt. Men det är förstås staden – Manhattan – som är den verkliga huvudrollen. Jag färdas norrut från East Village mot Upper West Side och ser:
- En trött diner med ett par som klamrar sig fast i tystnad.
- En man i trenchcoat, förlorad i sin skärm som om livet fanns i ett mejl.
- En stad som förändrar sig varje kvarter, men ändå är oförändrad i sin själ.
Någonstans i detta nattlandskap slår det mig: Jag är inte längre en passagerare. Jag är Frank Keller, trettiosju år senare, med en laptop istället för revolver och en deadline istället för en mördare.
Vissa platser är mer än bara mark; de är känslotillstånd. Manhattan är ett sådant. Det är neon blandat med nostalgi. Och precis som i Sea of Love, är stämningen här tunna slöjor av romantik och fara på samma gång. Filmen fångade perfekt hur det känns att vandra balansgång mellan passion och fördärv.
Tänk bara:
- John Goodman som svettig kriminalare med pokerface.
- Mördaren i dunklet, närvarande men osynlig.
- Jazz i luften, och doo-wop från Phil Phillips som romantisk varning.
Vi passerar Lincoln Center. Utanför Ubers fönster byter verkligheten dräkt – från vardag till filmkuliss. Två gestikulerande hemlösa ser ut som tagna ur en Scorsese-scen. Röken från stadens ventiler är som kod från en dröm eller en förlorad dikt. Broadway känns som en bok du läste under sömn. Och kanske är det så: Vi vill alla vara huvudroller, men i New York är de flesta av oss små biroller i andras manus.
Det är förstås ironiskt. Men samtidigt sant. För denna stad, mer än någon annan, vet hur man spelar ensamhet i stereo. Tusentals människor omkring dig – och ändå känner du dig osynlig. Det är något vackert, men också oroväckande, i den där känslan av isolering i mängden.
Och jag? Jag är bara en blek skugga i neoprenjacka, glidande i nuet utan att riktigt synas – för andra eller för mig själv. Ändå fortsätter jazzens slingor i öronen. Trevor Jones spelar för mig. Och ibland – ibland är det alldeles nog.
Varje stad har sitt soundtrack. Los Angeles drömmer i synth. Paris sjunger över Seine. Men New York – New York viskar ensam jazz i varje gathörn. Och den säger:
“Du kanske gick vilse, men du är exakt där du skulle hamna.”
Vi glider tillbaka söderut mot downtown. Jag sluter ögonen. Saxofonen fortsätter. Manhattan snurrar vidare. Och det här – det är inte en TikTok. Det är verklighet. Det är levande.
Kanske är det vad New York alltid gör bäst: att få oss att känna att vi är stjärnan i en film som aldrig blev producerad, men alltid spelas upp.
🖤 Vad som får hjärtat att slå extra just nu:
- Graydon Carter – “When the Going Was Good”
Självbiografi som smakar Vanity Fair i sina glansdagar. Powerdinners. Martini. Ett Amen räcker inte. - My Morning Jacket – “River Road”
Ett mästerverk efter tio års tystnad. Låten är som en bourbonresa genom Route 61. - The Hives – “Enough is Enough”
Elchock till eufori. Precis det kaoset vi inte visste att vi saknat.
/ Per Bjurman
Från en bar där varje drink doftar av filmreplik och förlorad tid.
