Sigge Eklunds Bolero – familjens mörka hemligheter avslöjas på teaterscenen

Sigge Eklund har länge varit en svårfångad figur i svensk offentlighet – en röst som pendlar mellan melankoli, sylvass blick och djupt självreflekterande ton. Efter år av podcastande och boksläpp tar han nu nästa steg in i dramatikens värld. I höst debuterar han som pjäsförfattare med verket Bolero, en familjeuppgörelse i teatral tappning som har premiär i oktober på Intiman i Stockholm.

En släktberättelse som kokat länge

Bolero har inget med romantiska danser att göra – tvärtom. Pjäsen kretsar kring ett samtal som aldrig fick ta plats, en vrede som gått i arv och en tystnad som präglat generationer. Det är berättelsen om Sigges farföräldrar – skådespelarlegenderna Bengt Eklund och Fylgia Zadig – vars relation enligt barnbarnet liknade mer ett slagfält än ett hem.

Sigge öppnar dörrar de flesta låser. Och han gör det genom ett starkt skådespelarteam:

• Lena Endre — en veteran med känsla för det emotionellt komplexa
• Max Ulveson — lovande nykomling med starkt scenspråk
• Isac Calmroth — ung röst med närvaro

Tillsammans gestaltar de en familj där alla skriker men ingen hörs, i ett drama fyllt av osagda ord.

Tragedins klassiska eko

Det finns tydliga drag av klassisk tragedi i Bolero. Inte minst märks parallellerna till Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt, en pjäs som konstigt nog var en favorit hos Sigges farföräldrar – trots att de aldrig spelade den tillsammans. Dramatikens paradoxer tycks alltså sippra in i verkligheten här.

Men Eklunds verk stannar inte vid nostalgi. Det är också en reckoning – en postum konfrontation. Bengt Eklund blir i pjäsen inte bara en karaktär, utan en symbol för en generation män som älskade men inte kunde hantera kvinnor som ville leva fritt. Som behövde kontroll – och slog när den förlorades.

En vardag när verkligheten glöder

En särskilt mörk episod i pjäsen – bekräftad av Lena Endre – laddas med rykten om att Fylgia faktiskt låstes in hemma av sin make. Det är scener som doftar av Bergman, och inte utan anledning: regissören själv spökar som en slags osynlig men närvarande antagonist i styckets kulisser. Inte inbjuden, men alltid där.

Samtidigt har Sigge själv befunnit sig i parallell kris. I januari brann hans hem i Los Angeles ner. Han har, bokstavligen, skrivit denna pjäs medan askan ännu låg kvar. Och askan smyger sig in i raderna: barnens sorg, förlusten, arvet som inte gick att undvika – allt det finns där, vävt in mellan replikerna.

Tystnader som bryts upp

I pjäsen undersöks frågor om arv, roller man inte valt och de tystnader som vi bär utan att förstå. Under Stefan Larssons regi blir Bolero mer än en berättelse – det är en spegel, ett skrik från det förflutna och en möjlig väg mot något slags försoning, eller åtminstone förståelse.

Lena Endre har kallat uppdraget för “skådespelargodis” – tungt, komplext och, just därför, oemotståndligt. Och det verkar stämma. Teatern lever på smärtans spets, men i Bolero är smärtan också en befrielse.

En inbjudan till askans dans

Vad händer när en familj börjar tala? När dörrar öppnas på vid gavel och röster från skuggiga hörn i släktalbumet kliver ut i strålkastarljuset? I Sigge Eklunds värld blir det dramatik i ordets starkaste bemärkelse. En dans på askan – och publiken är inbjuden att titta på.

🎭 Om pjäsen:

• Titel: Bolero
• Premiär: 3 oktober
• Plats: Intiman, Stockholm

Köp en biljett. Ta med ett öppet sinne – och kanske en egen familjehemlighet.

Förlåtelsen får ni eventuellt köpa i pausen.