Yani blir tvserie på SVT – förorten får ny röst i svensk dramavärld

Det börjar inte med något långsamt anslag. Ingen försiktig inledning, inga klassiska tv-serietrummor som bygger upp dramatiken. Nej – det smäller till direkt: Amir ska utvisas. Pang. Det är så det är. Precis som verkligheten kan vara i en gymnasiekorridor i Alby. Rak. Rå. Oundviklig.

Och nu är det precis den verkligheten vi snart får möta i våra vardagsrum.

Nora Khalils Augustprisnominerade debutroman Yani har blivit något större. Eller kanske något mer tillgängligt. SVT har nämligen beställt en tv-serie baserad på boken – och det känns inte som en vanlig lansering av ännu en ungdomsserie. Nej, det här är på riktigt. Det här är ett steg bort från de glossiga Stockholmsgatorna SVT ofta vandrar, och rätt ut i förorten där pannkaksmiddagar, framtidsdrömmar och slangspråk blandas med tågförseningar och byxben som är lite för korta efter sista växtspurten.

För den som inte läst boken ännu: Yani är något alldeles eget. Den luktar verklighet. Inte som i ”true story”-etiketter man sätter på drama, utan verklighet som i: ”jag satt bredvid en sån kille på tunnelbanan igår”. Huvudpersonerna – Ryan, Caspian, Amir – är varken gangsters eller gudabegåvade genier. De är bara killar. Med känslor. Och funderingar om livet, om drömmar, om… allt. Precis som ungdomar är.

Att SVT nu väljer att göra tv av det här, med Tuna Özer i regissörsstolen (ni minns kanske den känslomässiga berg-och-dalbanan i Ingen ängel?) och manus av Jessika Jankert – det är ingen slump. Det är snarare ett statement: Nu ska vi spegla ett Sverige som länge stått utanför linskärpan.

Och vad gör Nora Khalil i maskineriet då, tänker du kanske? Allt – utan att faktiskt skriva själva manuset. Hon har istället fått rollen som något så ovanligt som… slangpolis. Ja, du läste rätt. Hon ser till att dialogen låter som den ska, att ungdomarnas sätt att prata är äkta. För är det något man vet om ungdomar – så är det att de hör falskhet innan du ens hunnit säga ”bror”.

”Jag ville visa förorten i ett nytt ljus”, säger Khalil i en intervju. Men ärligt talat – hon gör mer än så. Hon tänder inte bara ett nytt ljus. Hon tänder en hel jäkla gatulykta. Det här är berättelser som alldeles för ofta glöms bort, eller kanske filtreras genom fel lins. Nu får de berätta sig själva. Med glädje. Med ilska. Med genuinitet.

Bakom känslan av en efterlängtad tv-premiär finns något större: en sorts kulturell maktförskjutning. Ni vet ögonblicket när en elev fnissar åt att läraren inte riktigt fattar vad ”yani” betyder, för att sedan förklara det? Det är inte bara skolgårdsskimmer – det är ett samtal om tillhörighet. Om språkets kraft. Om vem som håller pennan när berättelsen skrivs.

Men låt oss inte glömma kärnan: Amirs verklighet. Den där utvisningen. En människa mitt i ett system där regler och rutor ofta suddar ut individen bakom. Khalil hoppas serien väcker empati. Jag hoppas den väcker något ännu större – ett uppvaknande. Att vi ser mer än bara ett fall. Att vi ser människor.

Yani har aldrig handlat om att rädda eller exotifiera förorten. Den vill bara bli hörd. Och nu, på bästa sändningstid, får den äntligen det. Inte genom statistiksiffror eller skrämmande rubriker, utan genom hjärta, röst och vardag. Genom killar som står och velar över matteprovet, sörjer tappade vänskaper och funderar på hur man egentligen raggar utan att skämma ut sig.

Det här är inte Hollywood. Det är Alby. Och det räcker långt.

PS: Inspelningen av Yani börjar i juni. Popcornen är redan framme – och förhoppningarna ännu större.

Lukas Bergqvist
– Din källa för skvaller med substans –