Zak Starkey återvänder till The Who efter dramatisk konflikt bakom scenen

Sätt på dig öronpropparna och ställ in dig på lite klassisk brittisk rock, för det har varit rejält skakigt kring ett av världens mest legendariska band. Nu verkar det dock som att stormen har lagt sig – åtminstone för den här gången.

Det handlar såklart om The Who. Ett band som överlevt modsrevolutionen, punkens intåg, söndertagna hotellrum, stadionturnéer och inte minst sin oförutsägbara trummis Keith Moon. Men på sistone har trumtakterna kommit från Zak Starkey – son till Ringo Starr och en stadig medlem av bandet sedan 1994. I snart 30 år har Zak hållit takten åt legendarerna. Tills för bara ett litet tag sedan – då det small, bokstavligen.

Trummisarnas återkomst – och avhopp

Snacka om chock: Zak blev petad ur bandet för att… spela för högt. Japp, du läste rätt. Det var på några exklusiva spelningar på Royal Albert Hall som trummisen enligt uppgifter drog på volymen så pass att sångaren Roger Daltrey knappt hörde sig själv.

När en frontman inte hör sin egen röst – ja, då blir det tydligen krismöte.

Ett riktigt plottwist från rockvärlden

Men nu, som ett plottwist hämtat från ett brittiskt rockdrama, är Zak tillbaka bakom trummorna.

Gitarristen och låtskrivargeniet Pete Townshend gick ut med ett offentligt meddelande på The Who’s officiella sajt. Rubriken? ”News Flash: Who backar Zak.” Kort, rakt och med versaler – i sann rock’n’roll-anda.

Han förklarade att det visserligen har funnits en del ”kommunikationsproblem” bakom kulisserna – privata missförstånd som behövde redas ut. Men nu har parterna, enligt Pete, ventilerat och kommit fram till en lösning. Eller som det heter i rockvärlden: de har haft ett rejält snack och låtit rastlösheten brinna ut.

Varför all dramatik då?

Kort sagt: Zak brakade på som om han spelade Wembley, medan The Who numera, i Townshends ord, spelar i ett ”mer intimt liveformat”.

• Färre stadionhits
• Mer kultursalong
• Akustisk känsla

Med andra ord – mindre bombastiska trumattacker, tack.

Drama, splittring och återförening – The Who i ett nötskal

Men det är ju inte första gången The Who lever upp till sin egen mytologi. Bandet har en lång tradition av att slåss, splittras, försonas och börja om. De styr sitt kungadöme med silkesvantar och stela lädervästar – som ett rockens svar på Gudfadern.

Att förväxla pressmeddelanden med brofist efter ett hett bandmöte bakom scen är ju typiskt The Who.

En lycklig vändning – för nu

Så – är dramat över? För nu, ja. Zak Starkey är inne i värmen igen. Med sitt karakteristiska trumspel, sitt Beatles-DNA och – förhoppningsvis – en något justerad volymkontroll.

Roger Daltrey kan höras. Pete Townshend har postat.

Och vi fans? Vi fortsätter lyssna, förundras och gläds – över att ännu ett legendkapitel fick lyckligt slut. Åtminstone tills nästa gång det skakar.

För är det egentligen The Who utan lite rock’n’roll-kaos i kulisserna?

Text av: Niklas Rydh
Underhållningsjournalist, kulturspekulant och ständigt nyfiken betraktare av rockens inre dramatik – där musik möter mänskligt kaos, och volymen alltid är på gränsen till för hög.