Daniel Adams-Ray tillbaka med känslostark sommarturné och nytt album 2025
Du vet den där känslan av att sommaren precis börjat? När doften av nyklippt gräs möter asfalt som värms av solen. Lägg till ett soundtrack till det. Ett som både får hjärtat att längta tillbaka och våga titta framåt. Det är där Daniel Adams-Ray kommer in.
Ja, Daniel är tillbaka. Inte på ett “släng ut en singel och håll tummarna”-sätt, utan med en känsloladdad turné, ett tungt nytt album och en glöd som är svår att värja sig mot. Det har gått 20 år sedan han, tillsammans med Oskar Linnros i Snook, på något magiskt vis lyckades kombinera hiphop, humor och hjärta – och gav svenska musiken ett nytt sorts självförtroende.
Sedan dess har han varit lite av en kameleont. Han har gått vilse, hittat hem, tappat bort sig igen – och blivit något mer på vägen. Och 2025 kliver han fram på nytt, med ett album som redan på titelstadiet säger allt: Pandemi, Palestina och heartache. Ja, det låter som en Netflixdokumentär, men det är faktiskt Daniel i sitt mest råa, sårbara och snärjande jag.
Turné med känsloregistret fullt utrullat
Startskottet går redan den 19 april i Åre – för vem har sagt att man måste vänta på juni för att börja längta efter sommaren? Sedan rullar det på, som en folkfest med undertoner av melankoli. Spelningarna sträcker sig över hela Sverige – från sandiga strandknutar till stadens hjärta. Malmö, Båstad, Marstrand och till sist Stockholm i mitten av augusti. Det är inte bara en turné, det är nästan terapeutiskt.
Här är sommarens hållplatser – ett slags musikaliskt vykort från varje hörn av landet:
- 19 april – Åre
- 13 juni – Båstad
- 27 juni – Tvååker
- 28 juni – Malmö
- 5 juli – Djurhamn
- 20 juli – Trollhättan
- 25 juli – Marstrand
- 26 juli – Vitaby
- 29 juli – Forsa
- 1 augusti – Borås
- 2 augusti – Karlskrona
- 14 augusti – Stockholm
Från Avicii Arena till Sveriges smågator
Tidigare i år stod han på Sveriges största scen – Avicii Arena – och gjorde kanske sin största spelning någonsin. En triumf, enligt många. Men där andra kanske skulle blåsa ut ljusen och luta sig tillbaka, väljer Daniel att göra tvärtom. Han drar istället ut på vägarna, närmare människorna, närmare sommarsverige.
För honom handlar det inte bara om att spela musik – det handlar om att möta en publik som har växt upp med honom, gråtit till Gubben i lådan, försökt förstå Dum av dig, och kanske funnit tröst i något så enkelt som en refräng.
Artisten som aldrig blev enkel att förstå
Att sätta Daniel Adams-Ray i ett fack har alltid varit omöjligt. För varje gång man trott att man fått grepp om honom, så bytte han skepnad – från Snook och skämtverser till modevärlden, solokarriär, soul, dansant pop, och nu: något helt annat.
Den nya skivan är kanske hans mest personliga hittills. En blandning av världens tyngsta ämnen och det innerliga privata. Med poetiska textrader, politiska undertoner och ett ljudlandskap någonstans mellan analog vintersorg och svidande sommarkänslor. Det är inte lättlyssnat i ordets enklaste bemärkelse – men det är ärligt. Och det är just det hans fans alltid älskat honom för.
När musiken blir ett möte
För publiken är det här inte bara en artist som kommer till stan. Det är en gammal vän som knackar på, med gitarren över axeln och något viktigt att säga. Det är musik som ställer frågor snarare än ger svar. Som följer en hem och stannar kvar, långt efter att sista tonerna tonat ut.
Så om du i sommar hör ett sus från scenen, ser ett hav av människor i linnebyxor och känner en klump i bröstet precis när Daniels röst skimrar över fältet – då vet du att du är där du ska vara.
Daniel Adams-Ray är här igen. Och han bär med sig både sorgen och skönheten, i ett paket som luktar jordgubbar, asfalt och något som känns – på riktigt.
Text: Max Elinder
Kulturjournalist med hjärtat i musiken, pennan i elden och örat mot marken.
