Stina Oscarsons starka röst lever vidare efter hennes bortgång

Fredagen förra veckan blev en mörk dag för Sveriges kulturliv. Då förlorade vi Stina Oscarson – dramatikern, debattören och orädda försvararen av det skrivna ordet. Endast 49 år gammal tog hennes kamp mot anorexin slut.

Men det är svårt att tala om Stina som död. Hon var så mycket mer än sin kropp. Hon var en röst, en kraft, ett medvetande som vägrade tystna – och inte heller kommer att göra det.

Hennes syster Kajsa beskrev henne med orden: “Hon var produktiv in i det sista.” Det rymmer så mycket. Stina gick inte tyst från scenen. Hon skrev till sista andetaget. Orden var hennes syre – kanske bokstavligt talat ibland.

Det är något sorgligt vackert i det.

En kraft i motvind

Stina Oscarson var en av få verkligt intellektuella gestalter i vår tid. Där många simmar medströms i kulturflödet, simmade hon ofta mot. Hon ville inte bli populär – hon ville säga sanningen.

Uppvuxen i Skellefteå i ett ideologiskt hem formades hon av en stark känsla för ansvar. Hennes ord kändes alltid som att de vägde tungt, just för att hon trodde på deras betydelse.

Och hennes ord spelade roll:

• I teateruppsättningar som grävde i samtiden
• I skarpa debattinlägg och radiokrönikor
• I tusentals tankar hon formulerade med full kraft

Stina visade att kultur är något mer än underhållning. Det är en form av motstånd. Ett ansvar. Mentalt syre för den som vill andas klart.

En plågad kropp, ett klart sinne

Anorexi är ett missförstått tillstånd. Många tänker på yta, men för Stina handlade det om kontroll. En inre kamp mot kaos. Ett sätt att ta tillbaka styrka i en värld där hon ofta inte blev hörd.

Hennes kropp försvagades, men hennes tanke brann vidare. Att förstå hur någon kunde skapa så mycket vackert och viktigt samtidigt som hon själv föll sönder – det är svårt. Men det är också där Stinas unika styrka låg.

Hon gav aldrig upp sin penna – inte ens när mycket annat sviktade.

Teatern, orden, tystnaden

2007 regisserade hon “Fans” på Orionteatern – en föreställning baserad på Fredrik Strages bok om kändisbesatthet. Men under Stinas ledning blev det något annat. En granskning av vår samtids ytliga fixering vid bekräftelse.

Hon själv ville aldrig vara en stjärna. Hon ville vara en röst. En som skär genom bruset. Och det blev hon – inte som ett namn i strålkastarljus, utan som en kraft få kunde ignorera.

Hon skrev som om varje mening var på liv och död

Att jämföra henne med Sylvia Plath eller Virginia Woolf är förståeligt, men kanske orättvist. Stina var sin egen – beslutsam, kärv, modig. En svensk, envis sanningens röst som skrev med kött och blod.

Hennes texter bar liv. De ville rädda. Förändra. Höja rösten för dem som inte orkade. Och även om vi inte alltid såg det, kanske de verkligen räddade någon.

En tystare scen, ett ekande avtryck

Efter Stinas bortgång har reaktionerna varit samstämmiga: sorg och vördnad. Elsa Westerstad på Svenska Dagbladet formulerade det många känner:
“Det känns ofattbart. Trots att Stina alltid levde med döden flåsande i nacken var det som om hon alltid skulle finnas här. En röst som aldrig skulle tystna.”

Och det är just så det känns. Som om hennes röst var en naturlig del av vår offentliga samtal – obekväm, älskad, nödvändig. Och trots hennes fysiska frånvaro fortsätter hennes ord att eka:

• I bokhyllor och bibliotek
• På gamla teaterscener
• I kulturdebatter där modet plötsligt känns större

Vila i textrik frid, Stina

Stina Oscarson var inte rädd. Inte för mörkret, inte för tystnaden, inte för svåra frågor. Hennes penna var lika vass som ärlig – och hennes vapen var kärlek, ilska, kamp och sårbarhet.

Vi har förlorat en människa – men vunnit något som stannar. Hennes texter. Hennes mod. Beviset på att ord kan förvandla, om de uttalas med hjärta.

Scenen må ha blivit lite tystare. Men Stinas röst lever kvar – och den kommer aldrig tystna.

/ Niklas B.